thesize

Hela dagen idag har varit i stort sett skit. Kan inte påstå att jag är nöjd med maten idag, har sån ångest över det..

Var iallafall på möte med min mentor idag och samtalet kallades "pedagogisk utredning". Dem är oroliga över mig för dem ser väl att det inte går så bra. Har 3 F-varningar vilket är katastrofalt dåligt jag vet men så går det när man mår dåligt och jag ska vara glad över att jag inte har fler faktiskt. Fick reda på vad jag har i dem andra ämnena och många av dem blev jag sjukt chockad och besviken över, är fortfarande förbannad över det faktiskt. Känns ungefär som man har varit "duktig" i onödan. Iallfall på det mötet skulle man komma fram till vart problemet låg och vad det är som är jobbigt osv. Efter att vi hade fyllt i några frågor så såg han att jag blev blank i ögonen och då kunde djag inte hålla tillbaka längre. Tårarna bara rann och rann och rann. Jag berättade iallafall (hör och häpna) för honom att jag mår väldigt dåligt privat och att det är anledningen till att allt är som det är, och då förstod han. Han tyckte jag skulle gå och prata med någon och om jag hade funderat på det och då sa jag något i stil med att det känns så löjligt om jag skulle gå dit för där finns dem som har det värre. Han förstod återigen vad det var jag menade men tyckte att jag behövde hjälp, att jag har rätt att få hjälp, att jag inte förtjänar att må dåligt typ och en massa mer. Berättade som sagt var inte vad problemet var utan att jag har problem och mår väldigt dåligt. 

Jag ska på utvecklingssamtal den 8e april med mamma då och jag hoppas att han inte nämner någonting om detta eftersom hon inte verkar veta eller förstå att jag mår väldigt dåligt. Samtidigt hade det varit "skönt och kul" om hon hade fått reda på det av honom och där hade hon suttit som ett frågetecken typ.. 

Men iallafall, nu ska min mentor ta detta vidare med specialpedagoger och så ska dem prata igenom och komma fram till saker, så undra vad som kommer hända nu härnäst..